Har svårt att sätta fingret på storheten hos Beach House. Det är något med tempot, hur det oförutsägbart, och utan att man märker det, skiftar, ändrar form, tar nya vägar. Hur rösten som sjunger skulle kunna vara en man lika mycket som en kvinna. Hur texterna vandrar, till synes helt bekymmerslöst, från uppgivenhet till eufori. Smått kusligt, och väldigt vackert.
Vetskapen om att de kommer till Way Out West gör mig helt varm inombords.
(Den här tidiga versionen av Used To Be är för övrigt nästan bättre än den som inkluderas på skivan Teen Dream. Alla skivor borde ha ordet "teen" med i titeln. Så känner jag ibland, men vid närmare eftertanke skulle det ju bara vara väldigt dumt och ologiskt.)
