Att etikettera Yeasayers musik var något jag länge trodde att jag kunde. Det var ju, trots oförutsägbarheten, ganska självklart en modern sorts uppdatering av folkrocken. Och till lika delar en sorts uppdatering av konstrocken. Ett utåtagerande utflippat Fleet Foxes med en twist, ett svängigare Band of Horses. Typ. Det fina bidraget Tightrope som bandet gjorde till förra årets ojämna kompilation Dark Was the Night (vars syfte var att samla in pengar till aidsforskningen) slog fast detta faktum, det jag trodde mig veta om Brooklyn-männen (ständigt detta Brooklyn). Sen kom första singeln, i början av året, från nya efterlängtade skivan Odd Blood, O.N.E, och ställde allt på ända.
Elektronisk pop? Mgmt-pastisch? Samma sak som förut fast filtrerat genom ett tacky superkommersiellt 80-tal? Jag vet i ärlighetens namn inte. Fantastiskt svängigt är det i vilket fall som helst. Att det är en utav endast fyra höjdpunkter från albumet (andra halvan är ganska lam och ointressant) spelar inte så stor roll, Odd Blood hade kunnat bestå av O.N.E och sen bara valsång. Det hade räckt. Så jävla bra är den. Och, rörande låtens text som jag inte reflekterat över en sekund: sångaren Chris Keating hade kunnat sjunga vad som helst. Baksidestexten från ett mjölkpaket, eller något. Så jävla bra är han.
Att jag missade konserten på Debaser för att jag var uppe i fjällen och jobbade som fritidsledare känns i efterhand lite som ett fatalt misstag. Eller, vid närmare eftertanke, ganska mycket som ett sådant. För vad är kärleken från 50 kids och fem dagars lön jämfört med kärleken från flummiga Brooklyn-män framförandes sin numera minst sagt svåretiketterade, intressanta och ojämna musik? Nä just det. Ingenting.
Yeasayer - O.N.E
Den lika svåretiketterade videon
Plus en fantastisk tolkning av Yeasayers Ambling Alp (också från Odd Blood) signerad The Very Best (som kommer till Emmaboda!): Mulomo
