Min far lärde mig den ädla konsten att köpa cd-skivor. Det är via honom som jag fått majoriteten av det, som jag anser, är min goda musiksmak. Han introducerade Bowie, Reed, Simon, Dylan, Van Zandt, The Clash, Young, Wilco, Beck, etc. för det naivt smaklösa, obildade och ignoranta lilla barnet som var jag. Det vill säga: han gav mig en bra grund att bygga vidare på. Numera är det dock jag som står för musikkonsumtionen i familjen. Jag som introducerar artister, gamla som nya, för min far. Och jag tror han uppskattar det. Jag tror att han, om än motvilligt, insett att den utvecklingen var oundviklig.
Men, häromdagen överraskade han och köpte två relativt nya skivor. Jakob Dylans Women and Country (det är en fruktansvärt roligt betitlad skiva för övrigt, på omslaget sitter Dylan junior på en häst och ja, jag skrattar bara jag tänker på det, men den är inte bara rolig, nej, den är bra också, och de måste ges kredd till Jakob att han lyckas skapa musik som kan klassas som bra och stå på egna ben med en sådan levande legend till far) och albumet som denna fantastiskt fina låten är hämtad från, A.A. Bondys When the Devil's Loose.
Bara att lyssna, le och tacka pappa. Country när den är som mest svängig och sympatisk, det vill säga när den flirtar med popen och har ett vemodigt skimmer över sig.
A.A. Bondy - I Can See The Pines Are Dancing
