Skriet
Nordpolen
FåglarnaAndreas tipsar om den här som säkert kom förra året, men som jag missat. Och då är den ju ny för mig, eller hur? Killen som inte tycker om mat har tagit sig ann den väldigt hitchcockska och väldigt fina låten som Isak Sundström och Jacob Frössén inkluderade på Skriets debut. Jag tycker det är bra.
Annars tänker jag mest på en händelse när jag tänker på Nordpolen. Ett minne som kommer vara för evigt förknippat med denna artist, och det är en scen som utspelade sig på Emmaboda i somras. Nordpolen, eller Pelle som han heter, skulle spela tidigt på eftermiddagen. Han äntrade scenen stupfull, arrogant och full av hybris iklädd stentvättade jeans och en leopardpäls över sina bara axlar. Som konsert var det väldigt skevt och ojämnt, men icke desto mindre ett ganska vacker misslyckande. Skrattretande och patetiskt, men samtidigt ganska fint och ärligt. Snäppet, eller flera snäpp, under ett dyngrakt, mimande TTA med basebollträn, naturligtvis, men ändå. Vackert på något skruvat vis. I alla fall, kanske två låtar in i spelningen så är det en äldre man, med tunt flygit hår och en grå midjekort jacka samt en eller flera diagnoser som får nog. Som tröttnar. Vad han ens gör framför scenen är obegripligt, men i vilket fall som helst: av någon anledning kan han inte tolerera det som försiggår. Kanske är han inte nere med Sincerely Yours och hela den grejen, vad vet jag? Kanske, eller troligtvis, är han fullproppad med Citalopram och Klomipramin. För att demonstrera sitt missnöje tar han då upp en flaska mineralvatten ur sin ryggsäck och kastar denna mot Nordpolen himself. Den viner förbi Pelles öra med någon centimeter. Den pretentiöse ynglingen blir självklart ännu mer förbannad. Han slutar att ens försöka mumla fram sin gymnasiepoesi och tittar blind av ondska mot platsen i publikhavet där flaskan kom ifrån. Problemet är att gärningsmannen spårlöst försvunnit. Problemet är att där står jag. Jag kommer ihåg känslan: hur jag granskas av tusen blickar. Enda ljudet som hörs är gitarristens fortsatta manglande. En svag vind. Och på scenen framför ger Nordpolen mig fingret.
