Ni vet Animal Collective. Ja. Självklart gör ni det. Dum fråga. Hipsterbandens hipsterband vars vurm för zoologi resulterat i att djuren kommit att bli den alternativa musikscenens nya favoritobjekt. Ur detta uppdaterade Brooklyn-Beach Boys (metatext: alliteration tillägnad Lisa Elveborg) till kollektiv kom först Panda Bear. Han gillar pandor. Och att göra musik som du egentligen får ont i huvudet av, men uppskattar för att du ska göra det. Sönderkramad av en enig kritikerkår. Det här är bra, tack då vet jag det. Tack då slapp jag lyssna och ge ett eget omdöme. Sa jag tack? Föga förvånande då att Dave Portner, en utav av Animal Collectives övriga medlemmar, också ville göra något eget. Han kom alltså sen. Soloprojektet som alla som är något måste ha. Nyss släppte han skivan Down There. Han kallar sig Avey Tare, och eftersom pandan redan var upptagen så har han istället valt krokodilen som sin maskot. Hans musik skulle ni också finna smått obegriplig. Så ni vet. Men den är bra. Så. Ni. Vet.
Nå, vad har det här med något att göra? Är det bara ännu en krönika full av referenser i mitt patetiska försök att verka påläst på den egentligen rätt urvattnade, alternativa Brooklyn-scenen som jag älskar? Nej. Eller inte enbart. Detta är bara en inledning. Texter måste ha sådana. Det är Fars dag idag. Jag ligger i min säng och lyssnar på Avey Tare. Jag tittar på skivans omslag och vad som ser ut som ett huvud tillhörandes en grön spökkrokodil och tänker att jag borde skriva om Sofia Coppola. Kopplingen? Att Coppola låter som kopplingen. Nej, att Avey Tare följde i Panda Bears fotspår och att Sofia Coppola följde i Francis Fords. Jaha? Säger ni. Mhm, säger jag.
För det är faktiskt både aktuellt och intressant. Jag skriver ju bara sådant som är aktuellt och intressant. Den här hösten är Sofia Coppola tillbaka med en ny film, Somewhere. Hennes sämsta film som regissör. Tyvärr. Och skulden på att den inte är något att ha vill jag lägga på Sofias pappa (och i viss mån på hennes man, Phoenix-frontmannen Thomas Mars, då filmen mest känns som en seg musikvideo till Love Like A Sunset). Att säga att Sofia Coppola gör filmer, oftast snygga cyniska drifter med populärkulturen, enbart för att hennes pappa var regissör är att förminska Sofias konstnärskap. Det är inte huvudanledningen. Men att förneka att faderns karriär inte skulle ha påverkat dotterns val av yrke, hennes ”kall”, det är att vara ignorant och trångsynt. Och i hennes nya film är Francis Ford mer närvarande än någonsin. Vilket också är filmens huvudproblem och stora svaghet.
Somewhere kretsar kring pappan, fadern, farsan och bekymret är att denna karaktär är så satans trist och färglös. Fadern som är den ”Avdankade Livskrisande Skådespelaren”. Han som bor på hotell, missbrukar sex, alkohol och bara är åtråvärd på grund av en allt mer patetisk karriär. I filmen spelar Stephen Dorff denna färglösa reinkarnation, får man gissa, av Sofia Coppolas far, och Dorff gör en roll som redan var platt i manuset ännu plattare. Sofia Coppola skulle, med facit i hand, inte gjort en film om sin pappa, hon skulle gjort en film om sig själv. Den enda behållningen med Somewhere är ju Elle Fanning som spelar dottern, Coppolas alter ego. Samt en scen där far och dotter sitter i varsin solstol vid poolkanten och Julian Casablancas sjunger ackompanjerad av ett leksakspiano.
Sådär. Nu hör jag hur jag hur mitt badkar håller på att svämma över. Jag ska lägga mig i det och läsa Naomi Klein. Vad har det här med något att göra? Min pappa älskar att bada, men han skulle aldrig komma ens i närheten av tanken att läsa 500 sidor om USA:s ekonomiska utnyttjande av krisdrabbade länder. Nu. Vet. Ni. Det.
