reissues: vad jag inbillar mig att jag och Murakami skulle prata om (om vi pratade om löpning)

Jag har en liten sorg som jag går och bär omkring på. En rätt banal sådan kan man tycka, folk råkar ut för värre saker dagligen. Ja, egentligen är det väl ingenting. Ingenting jämfört med, vad vet jag, Sarah Palin? Ingenting jämfört med Let’s Dance.

Fast det är det visst. För mig. En liten sorg som häromveckan faktiskt växte sig större då jag började läsa en bok jag fått i födelsedagspresent och insåg, på riktigt, vad det är jag har förlorat. Vilken essentiell del utav mitt liv som faktiskt gått i graven, och det troligtvis för alltid: jag kan inte springa. Och då menar jag inte att jag inte kan som i att jag inte vet hur man gör för det är rätt enkelt, man sätter ned den ena foten efter den andra och ökar suggestivt tempot (skillnaden mot att gå). Nej, jag kan inte springa för att min högra knäskål släppt ifrån sig så kallade ”döda” benbitar. Att få höra orden ”Om du hade varit 40 år äldre så hade vi satt in en protes” från sin läkare är inte det roligaste jag upplevt (även om Hoffmaestros, på tal om proteser, lustmord på Håkan Hellströms Vid Protesfabrikens Stängsel i Filip & Fredriks nyårskrönika var snäppet smärtsammare). Som det ser ut nu kan det bli bättre efter operation, men aldrig helt återställt.

Hur kan detta då orsaka denna sorg (som jag ”går och bär omkring på”)? Och varför skriva om det i en krönika som utger sig för att handla om kultur? Och varför tro att någon annan jag skulle bry sig? För att kunna sakna något måste man ju, i regel, ha upplevt det, haft det nära, njutit av det, och från det att jag var 12 år så har just löpning varit en stor och väldigt viktig del av mitt liv. Jag läser det jag skriver just nu och måste erkänna att jag hatar tonen av hälsoguru och auran av självhjälpsnarkoman men jag måste ändå skriva det för att det är sanningen för mig, klyscha eller inte: att springa har alltid varit som min terapi. I alla fall som jag inbillar mig att terapi ser ut, vilket jag tror ligger rätt nära sanningen. Jag har aldrig gått i terapi men jag har sett på HBO-serier på tv. I alla fall, jag mådde bra av det, det hjälpte mig att koppla bort stress och ångest. Det gjorde så att jag sov bättre. Att springa gjorde mig bättre.

Därav sorgen. Att simma eller cykla kommer aldrig kunna fylla tomrummet, bli terapi, nej dessa för knäet skonsamma och på pappret rätt klädsamma aktiviteter kan på sin höjd utvecklas till trötta substitut, inte mer. Min största rädsla är alltså inte att jag kommer bli tjock, utan själsligt fattig (fetma är tvåa på listan), och kanske, om det vill sig riktigt illa, en sämre skribent. För det är där kulturen och dess koppling till löpning kommer in. Jag skriver inte om min egentligen rätt ointressanta knäskada för att snyggt kunna få in att jag sprungit förbi Ingmar Bergmans hus på Fårö. Jag skriver inte om löpningen som ”terapi” för att sedan knyta ihop säcken med att jag faktiskt joggat utmed Ranelids, Lundells och Östergrens fastigheter på Österlen, även om det hade varit tillräckligt med namedropping för en skaplig kulturkrönika. Nej, jag skriver om att springa för att Haruki Murakami förra året förklarade i sin memoarbok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning att han antagligen blivit bättre som författare just för att han ägnat sig åt denna fysiska aktivitet. En tes jag, tyvärr, tror stenhårt på.

Så det blir väl det jag får skylla på. Skylla på när jag sitter där i medelåldern som halvtaskig frilansskribent med dåligt blodtryck och för längesedan offrade författardrömmar. Skylla på när jag sitter där om 30 år och twittrar istället för att skriva samtidsromaner: Gick med stavar runt Årstaviken. Lekte med tanken att hoppa från Liljeholmsbron, men gick hem till barskåpet och The Loneliness of the Long Distance Runner på dvd.