I höstas frågade Hugo om jag ville bidra med en text till tidskriften han och Elliot skulle göra som projektarbete, POINT!. Det här är vad jag skrev:
Ett av förra årets finaste ögonblick, för mig personligen, hämtar jag från den svenska valrörelsen. Inte för att det var en särskilt givande eller upplyftande valrörelse överlag, för det var det inte. Snarare motsatsen, en förvirrad opposition banade väg för högeralliansens seger, man fokuserade på fel frågor, Mona Sahlin smutskastades i media och debatten kom att handla mer om bröstpumpar och de rödgrönas oförmåga att komma överens än om de, under den senaste mandatperioden, ökade klyftorna i samhället. Och om man ser till dess utgång, resultatet, med en stärkt borgerlighet och en ökad främlingsfientlighet, så var det definitivt inte en tillfredställande valhöst. Men likväl bjöd denna rätt deprimerande historia på ett oförglömligt citat, några sekunder av arg briljans. Jag syftar på Andres Lokkos angrepp på Wille Crafoord efter att denne suttit i en tv-soffa och spytt ur sig hur ”fruktansvärt provokativ” och ”mot strömmen” han var för att han vågade göra en låt för moderaterna. Andres Lokko blev naturligtvis rasande, och till slut kunde han inte hålla sig:
… problemet här är egentligen att högern behöver inte…kulturen kommer per automatik från ett annat håll som slår underifrån, det är fullkomligt självklart.
Det Andres säger, eller försöker säga här var bland det insiktsfullaste jag hörde 2010, och även om hans ”käften” meningarna innan var bland det roligaste, så är det här citatet av större vikt. Det förklarar varför all musik som propagerar för en högerpolitik är dålig. Det är, helt enkelt, en principfråga. Och det hjälper mig, till viss del, att förstå storheten hos två av 1900-talets viktigaste protestsångare, Woody Guthrie och Billy Bragg. Storheten i två män vars artistskap alltid jobbade från det där ”andra hållet”.
We are hacking away 50 years of people trying to make him a saint or a communist.
Billy Bragg om inspelningen av Mermaid Avenue.
In the shadow of the steeple I saw my people,
By the relief office I seen my people;
As they stood there hungry, I stood there asking
Is this land made for you and me?
Woody Guthrie, This Land Is Your Land.
Jag minns min barndoms bilfärder till landet om somrarna. Eller snarare så kanske jag tror mig minnas. För såhär i efterhand ter de sig som att vi inte gjorde något annat. Vi åkte bil. Till landet. Det var alltid sommar, alltid varmt. När jag tänker på min barndom så tänker jag på dessa bilfärder. I baksätet på en gammal rostig vit Volvo. Ingen luftkonditionering. Och blandbanden. Pappas blandband med snirkligt skrivna titlar i blått bläck. Hur jag alltid bad honom att skruva upp volymen på bilradion, så att jag kunde höra musiken där jag satt i baksätet över det öronbedövande bruset från de nedrullade, vibrerande fönsterrutorna. Jag visste inte vad det var, men att det var det vackraste jag hört kunde jag avgöra likt förbannat. Det liknade ingenting annat där och då i mina öron, och fyllde mig med en melankoli som det lilla barnet som var jag annars var obekant inför. Melankoli frambringad av populärkultur hade ditintills sträckt sig till eventuella tårar rinnandes längs med kinderna tittandes på Bröderna Lejonhjärta. Men det här var något helt annat. Den akustiska gitarren, slagkompet, rösten, texten. Den där texten.
I give my life to lay my head tonight on a bed of California Stars
11 år senare. Jag sitter med en pocketbok i handen. Stirrar på omslaget. Ett svartvitt fotografi föreställandes en man. Bister uppsyn, hopknipna ögon, en cigarett krampaktigt fastkilad i ena mungipan. Hela Härligheten, Bound For Glory. Jag ska läsa den, mumlar jag tyst. Jag ska. Sedan lägger jag bort den.
1998 så släpptes den första delen (det skulle bli två skivor) av de opublicerade sånger som Woody Guthrie lämnade kvar efter att han avlidit i Huntingtons sjukdom 1967. Woddys dotter, Nora Guthrie, hade till en viss Bob Dylans förtret gett ansvaret och äran att spela in dessa till Billy Bragg. Något oväntat kanske, att ge detta uppdrag till en engelsman. Om man skrivit en sådan amerikansk klassiker som This Land Is Your Land, skulle då ens efterlämnade, opublicerade men färdigskrivna sånger ges till en som aldrig hoppat från godsvagn till godsvagn i den amerikanska södern? En som inte var uppväxt med den amerikanska drömmen runt ena hörnet och den amerikanska misären runt den andra. Om man får tro Dylan och det han skriver i sina memoarer så hade han ju dessutom en deal, ett muntligt avtal med Guthrie, att han skulle få låttexterna, men när det kom till kritan så spelade det ingen roll. Nora Guthrie hade berörts av Billy Braggs fina Guthrie-tolkningar vid en hyllningskonsert och hon hade bestämt sig. För att göra dessa sånger rättvisa behövdes någon som tog sig an dem helt utan respekt. Någon som var van vid att stå på barrikaderna, med tillräcklig livserfarenhet men fortfarande en ungdomlig glöd brinnande i sitt bröst. Det blev Bragg och till sin hjälp tog han det amerikanska alternativa indiefolkrockarna i Wilco. Resultatet blev ren och skär musikalisk magi, och jag tror nog att Dylan, innerst inne, är lite glad att han inte fick jobbet. Han hade aldrig kunnat göra lika vitala tolkningar som Mermaid Avenue I och II är fyllda av. Det vet han nog själv.
Jag tänker ofta att jag inte hade upptäckt Woody Guthrie om det inte varit för Billy Bragg, men sen inser jag att det nog är fel resonerat. Sanningen är väl den att jag inte riktigt upptäckt Woody Guthrie alls. På riktigt. Än. Den jag faktiskt upptäckt är ju Billy Bragg och det tack vare Woody. Om inte den brittiska med elgitarren beväpnade arbetarklass-hjälten fått i uppdrag av Woodys dotter att spela in den sedan länge bortgångne protestsångarens visor så hade ju min pappa aldrig spelat de där banden i bilen. Den här tanken att jag skulle skriva om Woody Guthrie, ja det är lättare sagt än gjort. Det är ju faktiskt Billy Bragg jag brinner för.
England under 80-talet. Margaret Thatcher. Det meningslösa Falklandskriget på bortaplan som tog uppmärksamhet ifrån järnladyns krig mot fackföreningarna på hemmaplan. Arbetslösheten. Det är inte så konstigt att arbetarklassen var tvungen att kanalisera sin frustration, och att många valde att göra detta genom musiken är jag och nog alla musikälskande människor extremt tacksamma för, tänk vad vi hade gått miste om annars. Punk, ska, postpunk, new wave, britpop. The Clash, The Specials, Joy Division, The Jam, The Smiths. Listan kan göras så mycket längre och de hade alla en sak gemensamt förutom en genomgående hög kvalité på det de spelade in: samhällskritiken. Missnöjet över hur de styrande, hur järnladyn och det konservativa partiet, tog hand om deras älskade land. Hur de banade väg för otillfredsställdhet, syndabockstänkande och National Front (som olyckligt kom att splittra en från början rätt vacker skinheadkultur). Och visst visade de sin samhällskritiska syn i sin musik, på sina klassiska skivor, men budskapet var på något vis alltid underordnat musiken och känslan den skulle förmedla. Den skulle svänga, vara dystopiskt mäktig eller bara vara vacker. Samhällskritiken var subtil, den fanns där, men i vissa fall var man tvungen att skrapa en del på ytan för att upptäcka den. Man köpte ju inte Hatful of Hollow, i första hand, för att den kritiserade det brittiska samhället utan för att det rörde sig om fantastisk popmusik (vilket till och med och ironiskt nog en ung David Cameron tyckte).
En man skiljde sig dock från dessa. Hans namn var Billy Bragg, en ung man med vänstervärderingar som skrev låtar som var rakt på, som var rätt igenom politiska och fyllda av samhällskritik som inte krävde att man ”skrapade på ytan” eller läste mellan raderna för att förstå. Det speciella med honom var att det politiska budskapet här stod i centrum. Det hade gått åt helvette med England och han ville göra något åt saken. Han var med och startade upp Red Wedge, ett kollektiv bestående av musiker vars mål var att få brittiska ungdomar att lägga sina röster på Labour, ja att rösta överhuvudtaget. Och förutom att skriva egna sånger om hur han pratade med skattetjänstemannen om poesi så spelade han in socialistiska anthems som Internationalen. Att hans musik sedan lyckades vara lika briljant som den var enkel (oftast bara Billys röst, hans elgitarr, och kanske en trumpet i slutet) gjorde honom bara än mer unik och viktig, att hans lp-skivor var billigare än alla andra skivor på marknaden visade ännu mer på hans sociala patos, att hans engagemang på intet sätt var hyckleri för att sälja mer. Det här var för folket.
Ett annat land, en annan tid, men på något sätt och ju mer jag fördjupar mig i de båda, känner jag att ödet förde dem samman. Det var menat att deras vägar skulle komma att korsas, i alla fall musikaliskt, i slutet av 90-talet. Woody Guthrie och Billy Bragg, den senare tio år gammal när den förre dog. Woody som levt bland arbetare i USA under den stora depressionen och som skrev krönikor i den kommunistiska tidningen The Daily Worker. Woody vars gitarr var prydd med orden This Machine Kills Fascists. Den här maskinen dödar fascister. Jag vet att du hört det förut, men smaka på det igen. Dödar fascister. Den här maskinen dödar fascister. Hur starkt är inte det? Det är ord och inga visor, men ändå var det ju just det som han gjorde: visor. Woody Guthrie. Hur många som helst: barnsånger, traditionella sånger, landskapsskildringar, men mest politiska protestsånger, där kritiken mot klassklyftorna i This Land Is Your Land skulle komma att bli det kändaste exemplet, sjunget av skolbarn på andra sidan Atlanten än idag. Andra företeelser som fick utså kritik från hans vassa tunga var bland annat girigheten hos bankväsendet i den satiriska The Jolly Banker. Men, de sånger som aldrig spelades in, de han skrev mot slutet av sitt liv som Bragg fyrtio år senare skulle få i sin hand, dessa handlade inte om politik så mycket som om sprit och vackra kvinnor. Och ändå är det dessa som gjort, och gör än idag, det största intrycket på mig.
Två fantastiska, men samtidigt helt vanliga, ångestfyllda män beväpnade med träffande formuleringar och gitarr, präglade av landen de levt och växt upp i, präglade av den så kallade samtiden. Jag kan dock inte undgå att finna det märkligt. Så mycket mer politisk än såhär kan man knappt vara som artist, men ändå, den musik som kommit ur Bragg och Guthrie som berört mig mest är inte den som kritiserat samhället. Det är de låtar som Guthrie skrev och Bragg spelade in som handlar om kärlek, ensamhet och att supa skallen av sig. Kan jag hitta något här? Någon form av slutsats? Jag tänker på vad Lokko sa, jag tänker på Mermaid Avenue I och II och hur mycket de betytt för mig, hur det känns som varenda fras är på liv och död, i allra högsta grad politisk fast den egentligen är motsatsen. Sånger om känslor snarare än om vikten av facklig organisation. Om jag köper principen att bra politisk musik måste slå ur underläge, det vill säga komma från vänster, kan det även vara så att musik vars texter tar upp mer allmänmänskliga ämnen blir bättre om den skrivits och framförts av starkt samhällskritiska artister? Lyser deras engagemang igenom och ger mer nerv till de enkla kärlekssångerna, eller räcker det med ilskan i rösten och slagkompet, är det kanske politik i sig? Jag vet inte säkert, men jag tror nog det. Det är min teori: har du inget engagemang, intresse i din samtid och samhället som formar dig, om du inte bemödar dig att gå och rösta, ja då kan du inte skapa lika bra konst, vare sig du sjunger om kärlek, baseball, Thatcher eller odemokratiska regimer. Då kan du inte bära upp en maskin som dödar fascister, och det är om inte hela, så i alla fall en liten del av härligheten.
