Det här ska handla om Lukas Moodysson. När jag bestämt mig så är det en lättnad. Min sista krönika i Latin Lover ska handla om Lukas Moodysson. Om döden och om framtiden och om att sluta äta kött och om att skriva så många och som bara möjligt i en och samma mening. Sen ska jag också ge ett löfte, ett löfte som jag vet att jag inte kommer kunna hålla. Jag tycker om såna. Hycklaren i mig älskar såna. Vid närmare eftertanke: det blir nog två löften. Hallelujah. Läs långsamt. Läs långsamt och läs snabbt. Ha överseende och låt mig hållas. ”Njut”.
Nej, men Lukas Moodysson. Läser hans nya bok, Döden & Co och tänker: vem vill inte vara Lars Norén (räck upp handen)? Läser hans nya bok och tänker: lova dig själv att aldrig skriva en skildring av din döda pappas liv (när han är död, det vill säga). Lova dig själv att aldrig skriva om en trasig far- och sonrelation i jagform. Lova dig själv att aldrig skriva om Marilyn Monroe eller barnprostitution eller schack. Lova.
Bokens omslag är som taget från Nationalmuseums pågående utställning Lust och Last (senare förstår jag att det är Tomas Tvivlaren som sticker ett finger i Kristi sår, men man måste bejaka det första intrycket, eller måste och måste, men jag gör det nu). Det är det första som slår mig. Blir lite sugen på att skriva något nedlåtande om den utställningen nu, men inser direkt att det vore dumt. Jag kanske ska besöka den först. IRL, och inte bara basera alla mina tankar och åsikter på debattinlägg jag läst i DN Kultur, även om det funkat rätt bra hittills. Mitt liv har ju funkat rätt bra hittills. Märks det att det är min sista text här? Jag vill skriva om allt. Till exempel om att jag åt middag på Pelikan för några veckor sedan och tjuvlyssnade på Håkan Steen och Markus Larsson när de diskuterade Paul Simons nya, enligt dem överskattade, skiva. Varför inte ägna en krönika åt det tänker jag nu… eller ägna en krönika åt Ola Lindholm som ÄNTLIGEN åkt dit för kokain… fast nej, Lukas Moodyssons pretentiösa Kent-roman var det ja…
Missförstå mig rätt, det är en väldigt fin, bra, liten och läsvärd roman han har skrivit. Lukas Moodysson. Cynisk så att det förslår, men samtidigt extremt livsbejakande. Han kan antagligen bara göra bra saker, verkar det som, den gode Lukas. Mer eller mindre skruvade, obegripliga, konventionella eller äckliga – dock alltid av hög kvalité. Har tänkt ett flertal gånger att Fucking Åmål är världens bästa film. På riktigt. Det jag har problem med när det kommer till Döden & Co är temat (ett annat problem jag har är hur jag ska böja ordet tema i plural). DÖDEN (titta, lite versaler à la Bengt Ohlsson) & FADERN & HORAN/MADONNAN. Det är självklara teman, ämnen som kanske aldrig kan tjatas ut, men ändå. Det är så gjort, så gjort, så gjort.
Han skriver om en hemsida. Och hur han liksom dras till den. En, av allt att döma, moraliskt förkastlig hemsida. En där man kan se döda människor. Tänker: jag kan gå in på den och skriva om det. Bangar ur. Är för mesig. Ingen lust att titta på lik. Ingen lust att klicka på lik. Måste finnas annat intressant i romanen jag kan peka på (”peka på”… ibland undrar jag vem jag är).
VM i populärkulturella referenser, då? Skulle kunna vara en rubrik. Jag älskar skönlitteratur kryddad med referenser, men samtidigt: det är en svår balansgång. Ett sånt upplägg. Skulle kunna funka. Moodysson namedroppar sig igenom boken som en besatt, som Filip och Fredrik på speed. Fast nej. Känns inte heller helt rätt att skriva om. Ser inte skogen för alla referen… jag menar, ser inte skogen för alla träden.
Den ska handla om Lukas Moodysson. Krönikan, den du läser just nu. Det är ju vattentätt. Alla har en relation till honom, eller i alla fall till något han gjort. Och om du mot förmodan inte har det, ja då skulle du inte våga erkänna det. Jag har bestämt mig och jag har börjat skriva. En krönika. Min sista i Latin Lover (om inte Samuel Lorent, efter sin stundande, som vi lite skämtsamt säger, ”kapitalistiska makeover” skulle få för sig att betala för mina texter till skoltidningen nästa år). Jag börjar skriva och tycker att det går helt okej. Resultatet ser ni ovanför. Jag börjar skriva, så som jag så ofta gör, utan att riktigt veta vart det barkar, men fortfarande inte orolig: jag brukar ju ro det i hamn. Intalar mig själv det. Börja skriv. Moodysson. Döden. Fadern. Horan/Madonnan. Det kommer komma av sig själv, lagom många parenteser fyllda med ironi och självdistans, lagom många populärkulturella referenser, lite allvar och sen en schysst twist på slutet (gärna en där du ger dig själv en känga). Börjar skriva, ser inget slut men tänker naivt att det där, det gör jag i sömnen.
Kör dock fast. Kommer ingen vart. Tänker på allt förutom Moodysson. Börjar rangordna mina favoritgrönsaker istället. Inte ens det lyckas jag med. Ska jag sätta sparris eller palsternacka på förstaplats? Ångest är bara förnamnet. Behöver inspiration. Läser en intervju med Moodysson i Situation Stockholm. Jaha, han gillar inte kritiker, kanske kan vara nåt? Fast nej. Han är gift med en serietecknare, finns det en möjlig vinkel där då? Fast, vad skulle det vara för vinkel, va? Fan. Ska jag skriva om det faktumet att ju längre in i boken jag kommer desto mer panik får jag för att det känns som att han skriver sånt som jag har tänkt och sånt som jag har velat skriva med exakt, eller nästan i alla fall, de orden som jag tänkt och nu kan jag omöjligt göra det för att han hann först? Nej. Det vore bara löjligt och patetiskt. Det skulle avslöja de där författardrömmarna som jag går omkring med och som jag helst inte vill visa upp för någon annan, de som jag, om någon frågar, officiellt inte har. Men: vad återstår? Det här är en krönika, kan inte hålla på såhär. Boken blir bara bättre och bättre, mer förvirrad och mer förvirrad och Lukas upprepar allt och Lukas upprepar allt och jag vet inte hur jag ska fortsätta, men jag vet att jag inte kan sätta punkt, inte än. Det räcker inte att skriva att du borde läsa hans roman (du borde läsa hans roman), efter det kan jag sätta ännu kommatecken, på sin höjd, men var är slutet?
Sen ser jag om mitt favoritprogram på SVT, Babel (annars ser jag mest på Project Runway och Pluras kök). Det där han är med. Fast programmet handlar mest om köttindustrin och den nyutkomna boken Äta Djur. Och det fascinerar mig mer (lögn: det är en enkel utväg). Varför inte låta krönikan avslutas med det spåret istället? Lukas Moodysson var ju faktiskt vegetarian en gång i tiden! Löfte nr. 1 har jag redan gett (aldrig skriva om pappa), efter Babel kommer löfte nr. 2 till mig som ”en skänk från ovan”: jag ska sluta äta kött. Det blir inte det grandiosa slut som jag tänkt mig kanske, men låt gå, så får det bli. Jag ska sluta äta kött.
Jonathan Saffran Foer gör ju inte det. Och han tycker att jag ska sluta. Ni behöver inte säga något. Jag vet vad ni tänker. Det är djupt tragiskt att det ska krävas att en ung, hipp, begåvad och modigt experimentell författare som bor granne med Paul Auster i New York iklädd tweed och hornbågade glasögon skriver att jag ska sluta äta djur för att jag ens ska tänka över min köttkonsumtion. För att jag ens ska överväga att successivt bli vegetarian och sluta stödja den förkastliga industrin som ligger bakom det vi äter när vi äter kött. Djurfabrikerna. Eller som Lukas Moodysson skulle sagt: jag tycker det känns som att tugga på en muskel. Jag lyder minsta vink från mina idoler, dagen Martin Luuk skriver ett manifest mot vårpromenader ska jag sluta ägna mig åt sådana. Är det där jag ska sätta punkt? Eller ska jag kanske sätta frågetecken? Ett till löfte som jag inte kommer kunna hålla. Ja. Så får det bli. Den ängsliga hycklaren tackar för sig. Adjö. Eller som Lukas Moodysson skulle sagt: jag var vegetarian än gång i tiden, men nu äter jag kött.
