...Scenbygget är genialiskt i sig. Med röda, matta bokstäver: Arcade Fire presents The Suburbs. Som en gammal sliten biograf, som ett barndomsminne man vårdar ömt, glamoriserar. Arcade Fire är här, inte bara för att ge oss en jävla show, utan också för att försätta oss i en stämning, i en stämning jag skrivit om förut men fortfarande inte riktigt kan sätta ord på. Det där som händer när Win Butlers röst tjuter ut sin frustration eller sorgset skönsjunger ackompanjerat av de episka eller bara klassiskt kompetenta arrangemangen. Må det handla om känslan att inte höra hemma, ”the war on terror”, uppror mot kyrkan eller det som Arcade Fire skildrar bättre än något annat band i vår tid: det där syndromet vi i folkmun kallar ungdom och dess förgänglighet....
