...Årets kanske mest negligerade skiva är också årets bästa. Så här mörkt, skarpt, svidande och glittrande, med just det här djupet, vemodet och exakt den här frostiga känslan av avrivna plåster, feber och otillfredsställd stickande hunger – precis så skulle Fleet Foxes ha behövt låta 2011 för att fortfarande besitta någon sorts relevans...
