Spelning: Ryan Adams @ Stockholm Waterfront

...Mitt svar på ”Ryan Adams? Haha. Varför då?” är därav alltid snabbt, det är en vresig reflex direkt från ryggmärgens aggressiva ängslighet: ”Du tänker på bredbente Bryan. Ryan är bra. På riktigt! Han har lite trötta fans som gillar bakgrundsmusik på Starbucks och innerligt mysig ’alternativ country’, och javisst han har gjort en del värdelösa skivor, men hans bästa sånger är lika tragiska och dekadenta som någonsin Townes Van Zandts. De är svarta och tidlösa. De har ett Kerouacskt skimmer över sig. Jag lovar.” Lägg till att jag får ur mig denna harang på samma tid som det tar för Jens Liljestrand att stava till ”klasshat” och ni förstår vilken frenesi som genererar försvarsmekanismen. Efter fredagens konsert på Stockholm Waterfront kan jag dessutom addera ytterligare en kreddig egenskap till det där lilla försvarstalet, en egenskap som jag tidigare misstänkt, men nu fått bekräftad med egna ögon: Ryan Adams är fullkomligt galen. På det där bra sättet, givetvis...