Associationsbanor. Alltså.
”Det låter som Beach Boys på crack. Med distade gitarrer.” Med de orden beskrev min gode vän Freja en låt av det fantastiska bandet Girls för några månader sen. En ganska briljant beskrivning. Jag tänker på den nu, där jag står på Debaser Slussen och ser Girls framföra låten i fråga, smakfullt betitlad Big Bad Mean Motherfucker. Beach Boys på crack. Jag har tänkt väldigt mycket på crack den senaste tiden. Fast mer på Beach Boys.
På scenen framför mig står en knarksnygg Christopher Owens, frontman i Girls, hur motsägelsefullt det än må låta (”Han e ju ingen tjej, höhö.”). Han ylar: ”I’ve got a high school crush on a California girl, oh yeah.” Jag ylar med honom. För full hals. Han har en fantastisk bakgrundshistoria denne Christopher, bedövande vacker i all sin destruktivitet. Uppväxt i en vansinnig kristen sekt, Children of God, där all musik och litteratur som skapades av utomstående var strängt förbjuden. En far som försvann och en mor som förklarade det med orden: ”Now Steven’s with Jesus.” Samma mor som sedan mer eller mindre tvingades till prostitution för att ”fysiskt visa män Guds kärlek”, något som det lilla barnet Christopher fick bevittna när Children of God vallfärdade runt i Asien, Europa och USA. Sedan frigörelse, uppror, trasiga jeans och sex. Samt ett knarkande utan dess like. Och till sist den riktiga frälsningen: rockmusiken. Om han inte hade gett uttryck för allt detta hemska och fascinerande i sin musik och sina texter, ja då hade jag ifrågasatt tillförlitligheten i hans förflutna. Då hade jag nog trott att den var uppdiktad av någon mediakåt skivbolagssnubbe i San Fransisco.
Men, Christophers historia bleknar ändå i jämförelse med en viss Brian Wilsons. ”Beach Boys på crack.” Att fördjupa sig i surfrock-kompositörens liv är att se rätt ner i avgrunden och där finna den renaste och vackraste av konst. Sällan har en personlighetskris resulterat i något så konstruktivt och genialt som i de tre minuter långa solskenspopdängorna på skivan Pet Sounds. (Att man döpt en skivaffär efter albumet är logiskt, men inte tillräckligt. Man borde döpt barn). Eller som i surfsymfonierna på det geniala comebackalbumet Smile. Jag tänker på dessa skivor nu. Och på hur en vettskrämd, förvirrad, överviktig och drogberoende Brian Wilson tillbringade fyra och ett halvt år i sin säng. Spritt språngande galen. Och på hur han, livsglädjen och Kalifornia-romantiken som är så påtaglig i hans musik till trots, aldrig fick testa hur det känns att fånga den där perfekta vågen med vinden i luggen samtidigt som en rödhårig high school-tjej i gul bikini och med trånande blick beundrade honom från sandstranden. Att paranoid sitta på kammaren och äta godis räckte gott för att ge världen God Only Knows (alltid en av de tio bästa låtarna som någonsin gjorts alla kategorier).
Tillbaks till nuet. På scenen framför mig sjunger Christopher om hur han önskar att han hade en pizza och en flaska vin. Och jag tänker på surfing. Den ende i Beach Boys som kunde surfa var trummisen Dennis Wilson – och hans liv slutade på en havsbotten utanför Marina Del Ray, 39 år gammal. Innan dess hade han bland annat hängt en del med en viss Charles Manson. Samt trummat baklänges på Beach Boys klassiska album, gjort den glänsande lite bortglömda soloskivan Pacific Ocean Blue och burit upp rockhistoriens kanske vackraste skägg. Kris och kreativitet, ständigt förrädiskt gåendes sida vid sida.
Spelningen är slut. Killarna i Girls går av den lilla scenen. En av årets hittills bästa och mest minnesvärda konserter. Helt klart. Jag traskar hemåt på ett isigt Ringvägen. Det där med sekt kanske inte är en så dum idé när det kommer till kritan. Jag tycker vi lämnar den där lite småjobbiga Gud åt sidan och lanserar en ny: Children of Girls and Beach Boys. Wouldn’t it be nice?
Alltså. Därefter vandrar mina tankar vidare, längs den där förbannade associationsbanan, till mitt eget i jämförelse smått patetiskt krisande liv.
