Jag läser Andres Lokkos två antologier som äntligen släppts. Lika efterlängtade som någonsin Chinese Democracy (albumet Roger, inte stadsskicket), fast på intet vis samma monumentala besvikelse. Andres och Lokko heter dem (helcrazy, jag vet). Och nej, denna krönika ska inte handla om honom, var inte oroliga. Jag har förpestad min omgivning tillräckligt med tjat om Lokko senaste tiden. En känsla jag har bara. Jag tänkte istället skriva om hans tes och då inte om den som säger att Ulf Lundell är en hemsk människa, även om det är en smått fantastisk tes, utan om teorin som går ut på att en bra musikskribent måste avstå från två saker livet igenom för att behålla sin relevans och skärpa som kritiker. Det faktum att en musikskribent aldrig får skaffa körkort eller barn.
När jag såg den gode ironikern förklara detta för den alltid lika busige Daniel Sjölin i det smått underskattade Babel för någon månad sedan så brast jag först ut i skratt. Min spontana reaktion var att finna denna småprovokativa och lite löjliga principfastheten komisk – vilken den ju också är (att Lokko dagen till ära sparat till en liten lustig mustasch kan ha adderat en viss komik bör tilläggas). Att påstå att man som förälder förlorar merparten av sitt bett som recensent, att man som pappa per automatik blir ett sentimentalt fån och tappar mycket av sin förmåga till god smak och kritisk granskning, är roligt. Att hävda att säkerheten som kommer med ett körkort transformerar människan till en ointressant rödbrusig man som gillar Lars Winnerbäck och Tomas Ledin är också det humor. Vad som dock sedan gick upp för mig, och som gjorde att jag svalde mitt eget skratt, var insikten om att det Lokko sa inte bara var roligt utan att det nog också var sant. Vilket i förlängningen betyder att jag måste avstå från barn och bil för att ens ha chansen att uppfylla min pretentiösa, smått löjliga yrkesdröm. Det vill säga den som manlig vit (väldigt vit) kulturskribent.
Gällande det första, körkortet. Det är egentligen bara skönt. Helt ärligt, pressen att övningsköra och fixa den där satans plastbiten har legat som ett ok på mina axlar det senaste året. Omgivningen tar för givet att bara man kan så ska man ta körkort, och tro mig, jag har försökt! Men sanningen är den att jag är totalt värdelös på att köra bil. Jag är ett nervrak, en jävla livsfara bakom ratten. De få gånger jag testkört har slutat med att pappa skriker, jag gråter och det lilla söta barnet på trottoaren fått uppleva sin första nära-döden-upplevelse. Att säga att jag tyvärr inte kan ta körkort för att de spolar mina framtida journalistdrömmar till min morfar som lovat att finansiera kalaset känns bra mycket enklare än att säga att jag är för dålig. Och om han inte köper den ursäkten så säger jag nog snarare att jag inte kan köra bil av rent politiska skäl, att jag gått med i planka.nu och inte vill främja den förkastliga automobiliteten, än erkänner att det är mig det är fel på.
Barnen då? Nu blev det genast lite jobbigare. Jag älskar barn. Bara tanken på att aldrig kunna bli pappa gör mig deprimerad. Att få döpa det, köpa små jeans till det, ta ut ledighet, chilla runt SoFo med barnvagn och beställa en fräsch ceasar till lunch medans en surdeg väntar på en stringhylla i närheten, vill jag välja bort allt detta bara för att kunna bli som Chuck Klosterman? Jag har grubblat och grubblat, vägt för- och nackdelar, och svaret är nej. Det vill jag inte. Och vid närmare eftertanke: Fredrik Strage har en liten dotter som älskar Kraftwerk.
