Där jag sitter i den ganska obekväma stolen på Dramaten, minuterna innan ridån ska dras upp, så går det knappt att beskriva i ord vilka enorma förväntningar som huserar i min otåliga kropp. Jag ska se min barndoms idoler tillika min tonårsperiods största hjältar, humorgruppen Killinggänget, framföra sin omtalade pjäs på Sveriges mest anrika teater. De är fem år sedan de gjorde sitt mästerverk Fyra nyanser av brunt, enligt mig kanske den bästa svenska film som någonsin gjorts, ett tragikomiskt mästerverk lika stillistiskt fulländat som välspelat.
Och det är väl någonstans där, på den inslagna ångestvägen, som jag förväntar mig att Killinggänget ska fortsätta denna eftermiddag. Någonstans i det svarta, komik som gränsar till tragik.
Handlingen är på ytan rätt simpel: en grupp får i uppdrag att skapa ett nöjesfält. De får obegränsat med tid, en obegränsad budget och endast ett krav att förhålla sig till: de måste skapa något unikt.
Killinggänget gestaltar sig själva, fast ändå inte. Karikatyrer av sig själva snarare. Bland annat får vi se Robert Gustafsson spela den ständige skojaren, oförmögen att ta något på allvar, Martin Luuk som kvinnofientlig elitist och Johan Rheborg i rollen som karaktärsskådespelaren som bestämt sig för att bara vara ”fysisk”.
Drömmen om Herrön är en pjäs som kommer helt till sin rätt först om du kan Killinggänget och dess historia. Detta blir extra tydligt i en scen där Johan Rheborgs karaktär berättar om ett självmordsförsök, en monolog som får ett helt annat djup om man vet att ex-killingmedlemmen Jonas Inde faktiskt försökte ta sitt liv på riktigt för några år sedan. Sorgligt nog känns det dock som att majoriteten av publiken enbart är här för att se Robert Gustafsson. Det är nästan tragiskt att höra personerna i bänkarna runtomkring mig gapskratta så fort han öppnar munnen, speciellt när hans repliker ofta är mer sorgliga än komiska.
Annars är det Martin Luuk som lyser starkast, att han aldrig tidigare stått på en scen är omöjligt att förstå. Han är fullkomligt strålande och fyller varje surrealistisk replik med en närvaro lika fascinerande som hans hårsvall i denna ofta briljanta, men stundtals ojämna pjäs. Allt är inte klockrent, många scener slarvas bort, Andres Lokko är så usel aktör att det nästan blir gulligt, men i manuset vilar definitivt något stort.
Jag går hem från Dramaten med en känsla av ambivalens, å ena sidan har mina skyhöga förväntningar inte uppfyllts till fullo, å andra sidan har Killinggänget återigen övertygat mig om att de i sina bästa stunder är helt geniala. Kanske är det så att det faktum att pjäsen inte är helgjuten gör den ännu mera intressant. De slitningar i gruppen som syns på scenen kanske även existerar i verkligheten, och i sådana fall är det dessa herrar gör väldigt modigt: Drömmen om Herrön blir en metafor för drömmen om en fungerande gemenskap, en tanke jag finner mycket vacker.
