Det närmsta New York man kan komma på Södermalm är kanske Söderbokhandeln på Götgatan. En förträfflig liten butik med kvalitetslitteratur i höga bokhyllor från golv till tak, stillsam jazzmusik som flödar ur högtalarna och till synes livsfarliga stegar som hjälpmedel för den våghalsige som, till exempel, vill plocka ner den där Evelyn Waughn-romanen från högsta hyllan. Det är i denna lokal ett tiotal personer samlats denna regniga lördagseftermiddag för att få en skymt av en av Sveriges mest briljanta journalister, Fredrik Strage. Faktumet att vi är så få ger spektaklet en intim och nästan genant stämning och Fredrik är i början märkbart nervös samt, till synes, en smula obekväm med situationen.
Han är här för att prata om sin nyutgivna bok med samlade texter, ”Strage text”, en bok fullproppad med alster från den tunne kulturskribentens 20 år långa karriär, och nervositeten till trots så är Fredrik otroligt underhållande att lyssna på, när han väl kommer igång: han pratar ivrigt om det sjuka faktum att han skrivit så många texter om gulliga djur, sin uppväxt i Linköping, sin bakgrund som lajvare och kärlek till gangsta rap. Det är nästan (men bara nästan) lika angenämt att höra honom prata som att läsa honom.
Men, som vi alla vet så går tiden snabbt när man har roligt och efter 15 minuters nördig monolog så är pratstunden över. Dags för signering. Nu är det istället jag som börjar bli nervös. (För att sätta det hela i en kontext: för mig är ett möte med Fredrik Strage ungefär lika stort som det skulle vara för min vän Chantal att träffa Robert Pattinson, eller för Wes Anderson att träffa Jacques-Yves Cousteau. Typ.)
Det är nu eller aldrig. Jag fuktar läpparna, sträcker fram boken. ”Vem ska jag skriva till?”, mumlar Fredrik ansträngt, med sin blick fäst någonstans på en bokhylla högt ovanför mitt huvud. ”Till Elis”. So far, so good. Han krafsar ner sin signatur samt något opersonligt meddelande på försättsbladet. Naturligtvis borde jag nöja mig med detta, ta boken och gå därifrån med en något sånär orubbad värdighet, men nej. Jag måste prompt säga något mer, något intellektuellt, göra ett intryck. ”Du är en av mina största förebilder”, stakar jag fram. En smula trivialt kanske, men jag ser att han uppskattar det, att han till och med blir lite smickrad. Det är sen det inträffar. Jag ljuger min idol rätt upp i ansiktet: ”Det är tack vare dig som jag upptäckte hip-hopen”. Ridå. Min enda relation till hip-hop är Markoolio-skivorna som jag köpte när jag gick i mellanstadiet, kulturella snedsteg som jag inte gärna kan skylla på Strage.
Men, men, skammen till trots, det blev i alla fall en krönika.
