Jag vill vara politisk. Det är en sak jag känner mig rätt säker på, en av få. Jag sitter vid middagsbordet med mina föräldrar, ni vet sådär som man gjorde varenda kväll för några år sedan, när man var lite mindre, när det var regel snarare än undantag att äta tillsammans hela familjen. De är trötta, båda två. Och slitna. Min mamma och min pappa som jag inte kallar, aldrig har kallat, och antagligen aldrig kommer att kalla ”mamma” eller ”pappa”. De är stressade, uppgivna. Jag sitter där, petar runt en potatis och tänker: jag vill vara politisk.
Vi börjar prata om Solsidan. Min mamma följer det sen en tid tillbaka, hon tycker det är roligt. ”Faktumet att det ihjälkramas är ett tecken på att vi alla, sakta men säkert, håller på att transformeras till moderater”, säger jag. En liten provaktion, sådär. Att det är ett uttalande jag tagit från Fredrik Virtanen säger jag inte. ”Om inte Sverige hade varit så blått så hade igenkänningsfaktorn varit noll.” Mamma säger inget, hon tuggar fläskfilé. Jag vill vara politisk, jag är vänster, men om en timme kommer jag sitta där ändå och skrocka åt Johan Rheborg när han bränner oxfilén på grillen. För det är svårt.
Sen pratar vi om Frankrike. Om den islamistiska terrorismen kontra revolterna i Tunisien och Egypten. Skräcken kontra friheten. Om Sverigedemokraterna. Om vikten av att bli upprörd över det samhäll som vi lever i. ”Jag orkar inte det längre.” Det är min pappa som pratar. ”Det spelar ingen roll, det är försent, jag borde vara förbannad, men är bara… likgiltig.” Det är om skolan nu, skolpolitiken. Den inslagna väg som vi följer, den alliansens Sverige kommer fortsätta följa. Han är lärare min pappa (som jag inte kallar ”pappa”). Min mamma med. Eller fritidspedagog. Vi pratar om nedskärningar, regler, om utarmade arbetsplatser, vinstmål och kunskapsmål. Arbetsmiljö. Rätten att ”välja fritt”. Vi pratar om Jan Björklund. ”Du måste fortsätta vara arg, du kan inte bara ge upp”, säger jag. Jag vill vara politisk, men hur arg är jag själv?
Vet inte riktigt vart jag vill komma med allt det här, har så svårt att formulera mig, ringa in det. Fast en sak vet jag ju, så skriver det igen: jag vill vara politisk. Och det var jag inte i min förra ledare. Då var jag ironisk. Det är en jävla skillnad. Hur mycket jag än önskar att jag levde på 90-talet, hur mycket jag än avundas den erans skribenter så inser jag nu att det var ett fatalt misstag de gjorde, de var aldrig politiska. De tog ingenting på allvar och nu står vi här 15 år sedan i ett höger-Sverige där samhällsklyftorna ökar. Nu står vi här med ett främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag. Nu står vi bredvid USA i Afghanistan. Nu står vi med en jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist. Då kan man inte skriva larviga ledare om hur häftig man tycker Peter Wolodarski är bara för att han har ett snyggt media-namn och ser ut som tolv (en ledare som han för övrigt fick läsa och blev smickrad över). Killens politiska agenda är ju, likt Dagens Nyheters ledarsida överlag, helt skev. Jag vill vara ironisk, men det räcker inte. Politiken måste få plats. Att ta ställning. För vi kan inte leva i ett samhälle som allt mer går mot en marknad som ”reglerar” sig själv, för att ta ett exempel. Det är dömt att misslyckas. Så innan jag kort presenterar det här numrets fantastiska innehåll är det min uppmaning till dig. Var politisk. Håll tummarna för att socialdemokratin ska resa sig från sin dvala. Var upprörd. Se på Solsidan, javisst, men rösta rött. Eller, åtminstone grönt.
