Jag bor ju inte ens i förorten, tänker jag och skakar på huvudet. Jag bor inte ens i förorten, men ändå så är det en metafor som slår mig till marken. En allegori som försätter mig i ett sorts flyktigt bitterljuvt tillstånd: en blandning av eskapistisk saknad, dysterhet och livslust (ett tillstånd i vilket jag tydligen sätter mig ned och skriver ”eskapistisk saknad” helt seriöst och tror att jag ska komma undan med det). Ja, i brist på rättvisa ord, ska vi kalla det, trots att det säger emot sig självt, nostalgi? Vi kallar det nostalgi, men nostalgi över tiden som är nu, det jag är mitt uppe i. Nu. Skakar på huvudet. Jag som inte ens bor i förorten, framförallt inte i en kanadensisk sådan. Jag som inte ens har som ambition att lära mig köra bil.
Förorten, något man växer upp i och lämnar/blir kvar i. Ungdomen, något man växer upp i och lämnar/försöker klamra sig fast vid. Vad jag yrar om? Jo, något jag inte riktigt kan släppa, något jag inte riktigt vill släppa. Ångesten inför det där sista stundande steget in i vuxenlivet speglad så fruktansvärt vackert i ett kanadensiskt rockbands sånger. Ångesten inför studenten reflekterad i Sprawl I (Flatland) och Sprawl II (Mountains Beyond Mountains). För inga skildrar det här förgängliga syndromet vi i folkmun kallar ungdom i vår tid bättre än Arcade Fire. Världens, ibland, bästa band.
Deras tredje och mest helgjutna album hittills gnager sig helt enkelt kvar i mitt medvetande. The Suburbs var en av förra årets bästa skivor. (Förra årets femte bästa om ni vill veta exakt. Ja, jag sitter på facit). För någon månad sedan nominerades den för en Grammy i kategorin ”Album of the Year”, och Arcade Fire vann i konkurrens med bland andra Eminem och Lady Gaga. Något otippat, men såklart fruktansvärt rättvist. Fina Spike Jonze har dessutom, som om det inte räckte, gjort en vacker kortfilm tillsammans med bandet som bygger på och utvecklar musikvideon till titelspåret. Filmen visades nyligen vid Berlins filmfestival.
The Suburbs framstår alltså allt mer som ett allkonstverk, en elegi tillägnad eviga ynglingar världen över, men hade dock varit aktuell ändå. Aktuell även utan Jonze och Grammy. För mig kommer den alltid vara det. Även om innebörden i musiken, vad den frambringar för känslor i mig, kommer skifta i takt med att jag gör det som alla människor förutom Peter Siepen gör. Det vill säga åldras.
Just nu, för 19-åringen som är jag, är det ett album vars tematik fyller mig med eufori. Men det samtidigt som det vid varje lyssning river upp den där melankolin som är grundad i nuets, kalla det ungdomens, övergående tillstånd. Det sjuka i att vakna upp med tanken att jag nästa gång jag firar min födelsedag har levt tio år längre än Wikipedia.
The Suburbs och jag. Kom på en sak. Det finns inget bättre soundtrack till min student och den kommande bitterljuva ångesten som med all sannolikhet kommer följa i dess spår än just The Suburbs. Skivan är för mig vad Bruce Springsteens Darkness On The Edge Of Town var för min pappa. Jag bor inte i förorten, har aldrig gjort, men jag kommer ändå stå där på flaket och skråla ikapp med Win Butler. Om jag så måste ha med en egen ipod (jag tvivlar på att mina klasskamrater vill dränka varandra i folköl till något annat än Miley Cyrus och Swedish House Mafia och det där ”alternativa indieflaket” jag pratat om att arrangera är såklart ett skämt). Jag kommer stå där, tänka på då, tänka på nu, tänka på det som komma ska. Det där steget, hur jag ska göra för att inte trampa snett. Jag kommer tänka på tid, tänka på ord:
If I could have it back
All the time that we wasted
I'd only waste it again
If I could have it back
You know I'd love to waste it again
Waste it again and again and again
