Den extrainsatta bussen som avgår från Stockholms cityterminal är packfull med indie-stylade hipsterungdomar som hoppas på en regnfri helg och en spelglad Prince. Varannan har ett, tyvärr inte särskilt tummat, exemplar av Patti Smiths Just Kids i sitt knä, där den ligger och slåss om uppmärksamheten med en fräsch pastasallad (den senare kommer under resans gång att vinna den matchen). Jag är på väg mot Göteborg, mot Way Out West.
Festivalen är, såklart, big news i hela landet: James Blake pryder omslaget till DN Kultur och får utmålas lite som geni och pratar om sin kärlek till pianot i en intervju inför kvällens klubbspelning. Förväntningar ligger i luften och väl på centralstationen råder ett sorts organiserat kaos.
Några timmar senare. Det regnar, och därifrån jag bor går inga spårvagnar på grund av ombyggnad, så jag tar en ersättningsbuss mot centrum. Tänker att Håkan Hellström skrivit för lite låtar om ersättningsbussar. Beger mig till Storan, klubben för kvällen, och det är okristligt tidigt. Tror jag. Men väl där står redan en kö som sträcker sig kanske 500 meter. ”Alla dessa borde stå utanför Annedalskyrkan, alla borde ju köa till James Blake, de borde inte vara här”, tänker jag smått irriterad på mig själv och faktumet att jag slösat bord dyra minuter innan på McDonalds där jag tydligen, ackompanjerad av en stor pommes frites, missbedömde Way Out West-publikens ängslighet. Ryktet sprider sig dock, panikartat, längs med kön: utanför kyrkan är läget ännu mer hopplöst, och den är redan full. Med den vetskapen blir de över 600 personerna (en viktig siffra: Stora Teaterns kapacitet) som slingrar sig otåligt, men artigt utanför klubben där Okkervil River strax ska göra entré än mer nervösa. Känslan är att om man inte kommer in här, då kommer man inte in på något. Jag kan inte låta bli att tänka: tur att denna folksamling kan hålla sig så lugn, ovetskapen och den växande paniken till trots. Att man på intet sätt inspirerats av den gångna veckans uppror i London, James Blakes hemstad. Jag behöver väl inte skriva att jag inser direkt att det är en väldigt löjlig tanke.
Ska jag vara ärlig är jag en smula förvånad över tillströmningen, tänkte någonstans, väldigt naivt, att det i princip bara var jag, min pappa och hans fellow medelålders indierock-män, samt unga Wilco-tjejer som lyssnade på Will Sheff och hans kompetenta band med förkärlek för tema-album. Men icke, när de, fem minuter före utsatt tid och påtagligt spelsugna, drar igång med Wake And Be Fine så är det fullt med män i tjugoårsåldern som skriker av lycka och sjunger med i varje textrad, och jag tänker att det bara kan bero på en sak: bandet har de senaste åren, på gott och ont, smugit sig närmare mainstream, på skiva i allmänhet och live i synnerhet. De sköra nyanserna från de tidiga skivorna slipas bort, vilket på ett sätt, är fullt förståeligt. Har man 45 minuter att imponera på en publik som fortfarande är inne på sin första öl, klart man satsar på rock, bredbent pretentiös indierock. Om man kan prestera sådan det vill säga, vilket det sex man starka (observera att det rör sig om ett uttryck, en är kvinna) Okkervil River definitivt kan. Och även om det stundtals blir magisk, Will Sheff är den perfekta frontmannen i rufsigt snyggt hår begåvad med lika delar klädsam nonchalans som artistisk ödmjukhet, kan jag inte låta bli att tycka att det är lite synd. Jag har aldrig förespråkat publikfrieri, handklapp och hjärndödhet framför mer fasetterad musik.
Men jag ska inte vara den som är den, det är jag för ofta. Helhetsintrycket blir ändå mer än positivt, det är en show svår att värja sig mot, som talar förbi förnuftet, och när låtar som A Girl In Port och Unless It Kicks kryddas med trumpet och trombon så är gåshuden där och inga förutom kanske de mest hängivna fansen, ”de som var med från början”, kan bli besvikna. Dock: kvällens höjdpunkt ligger fortfarande framför. Okkervil River måste, även fast majoriteten i publiken denna kväll antagligen inte tycker det, ses som förband på Storan denna kväll. Will Sheff säger det till och med själv: ”Är ni taggade på Destroyer? Vi är taggade, det kommer bli fantastiskt, de har gjort årets bästa skiva.”
Jag kan bara tala för mig själv, men jag är extremt taggad. Kaputt är, om inte årets bästa, så definitivt en av årets vackraste, mest stämningsfulla skivor. Låt mig illustrera hur mycket jag ser framemot konserten: när jag står i baren på nedervåningen, barnsligt förtjust över att Martin Kellerman står bredvid mig och ser ångestfull ut, säkert, inbillar jag mig, funderandes på en seriestripp där han spyr lite galla på alla ”trendkänsliga” stockholmsungdomar som vallfärdar till denna stadsfestival, så hör jag hur bandet drar igång en trappa upp. ”Jag förstår inte, klockan är ju bara halv, de ska börja kvart i tolv, varför börjar det så tidigt!?” är tankar som far igenom mitt huvud samtidigt som jag i bestörtning bufflar mig uppåt mot scenen. Och jag blir nästan gråtfärdig när jag armbågat mig fram till scenkanten bara för att inse att Chinatown, en låt som kommer ligga högt på årsbästalistorna, precis avslutats och jag spillt ut min öl på vägen.
Dan Bejar, frontmannen med den otroligt bra kalufsen, och hans sju begåvade bandkamrater denna kväll fortsätter emellertid direkt på den briljanta inslagna vägen där de blandar oljud, skönsång/gnällsång, elgitarrer, syntbeat och blås. Min gråtfärdighet blir, såklart, som bortblåst. Destroyers spelning är inget mindre än fantastisk, det är ett hårdare sound än på skivan, mer hypnotiskt och själva antitesen till Okkervil Rivers mainstream-indie timmen innan. De är lagom buttra, skotittande reserverade och oerhört begåvade. Saxofonisten, som dessutom presterar det mest knäckande tvärflöjtsolot (ni läste rätt, knäckande tvärflöjt) jag upplevt, är gudabenådad. Att kunna integrera saxofon och tvärflöjt så självklart och lyckosamt i den här typen av musik är genialiskt, Bejars sång blir som en bakgrund, en förtrollande kontrast. Det är en ljudvägg så oemotståndlig att jag inte kan göra annat än att le och förbanna det faktum att det aldrig görs Rocky-strippar om lyckade kvällar. För det här är en lyckad kväll.
De bjuds på ett extranummer och sen är det slut. Torsdagen likaså. Lycksalig drar jag vidare i den kylslagna Göteborgsnatten med vetskapen att den här festivalen bara börjat.
