Att det är och kommer bli en strålande dag på väderfronten går att räkna ut redan på spårvagnen mot Linnéplatsen. Huruvida dagens spelningar kommer skina lika duktigt som solen är dock fortfarande höljt i ovisshet, för att vara krass är det ju faktiskt den svagare av de två dagarna i Slottsskogen. Jämfört med morgondagen så är det rätt glest på förhand mellan spelningarna med riktig ”wow-faktor”, även om det såklart existerar några på pappret, denna fredag, denna Olle Ljungströms 50:e bemärkelsedag.
Det första jag styr mina steg mot är Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir som ska spela på den ”lilla” scenen Linné klockan 15.00. Eftersom det är så pass tidigt på eftermiddagen så är den stora folkmassan som slutit upp något överraskande. Något annat som kanske inte överraskar mig lika mycket som det gör mig irriterad och upprörd är alla otaliga ”lounger” man passerar på väg mot de tre scenerna. ”Lounger” där företag och varumärken desperat slåss om ens uppmärksamhet och vill att man ”checkar in” på facebook i utbyte mot gratis kaffe och bullar. Ja jag blir lite störd, över all marknadsföring som står mig upp i halsen och det faktum att man i år är helt handfallen om man inte har en smartphone då det inte delas ut vare sig karta eller spelschema i pappersformat, nej allt är en app. Jag befarar att om några år då är detta ingen musikfestival med levande människor som spelar musik, då är ”allt en app”.
Detta är till synes inget som bekymrar Jenny Wilson där hon står, självlysande och dödligt tuff klädd i svartvitt, och dompterar publiken med sin svängiga afro/gospel/soul-indie likt en Robert Wells fast med originalitet och bättre frisyr (mot slutet av konserten plockar hon faktiskt upp en keytar!). Det är oerhört medryckande och publiken stormtrivs under något som kan liknas vid ett mindre väckelsemöte. Jenny Wilson i all ära, men som liveartist så är hon extremt beroende av sina fenomenala medmusiker. Hennes tighta band och Tensta Gospel Choir höjer låtar som The Wooden Chair och Let My Shoes Lead Me Forward till skyarna med sin energi och proffsiga spelglädje. Resultatet är en fantastisk konsert som lätt hade kunnat placeras någon timme senare på en av de ännu större scenerna. Bara saxofonisten i sig hade förtjänat det.
En timme, samt en smålandsrulle, senare tar jag mig tillbaks till samma scen för något om inte lika dansant, så desto mer episkt och högtidligt: Explosions In The Sky. Efter att bandet meddelat att de är glada över att vara tillbaks i den här delen av världen, och konstaterat att solen skiner vilket de tycker är trevligt, drar de igång sin kristallklara, stundtals stenhårda post-rock för att hålla på i en timme utan vare sig mellansnack eller paus mellan låtarna. De är så uppe i sin egen musik, försatta i sådan extas att det inte spelar någon roll att vi är ett hundratal hängivna framför scenen, fem små barn hade antagligen bjudits på samma show. De volymstarka och kompromisslösa låtbyggena de skapar, som lätt hade kunnat bli monotona och grötiga om inte ljudet hållit så hög klass, blir nu smått fantastiska: man hör varenda nyans och kan urskilja precis vilken utav de tre gitarrerna som ger ifrån sig vilken slinga i de instrumentala explosionerna. Dessa herrar från Austin, Texas vet hur man soundcheckar.
Med ringande öron skyndar jag mig förbi The Hives i riktning mot Azalea-scenen och Fleet Foxes. Kunde dock skyndat mig bättre, hinner uppehålla mig tillräckligt länge framför en manisk Howlin’ Pelle för att inte kunna låta bli att tydligt se en viss tragik i hans trötta inövade manér. Ja Pelle, vi vet att Prince är kort. Och nej Pelle, ni är inte världens bästa rockband.
Det är inte Fleet Foxes heller, även om de aspirerat på titeln de senaste åren (inte bästa rockband då, utan band, punkt). Och det är inför en smickrad, förväntansfull och gigantisk folkmassa som festivalens mest oförargliga frontman, Robin Pecknold, utbrister att Way Out West är ”the world’s most attractive festival”. Sedan drar de igång en alldeles för lång, stundtals sömnig konsert under vilken jag för första gången ifrågasätter huruvida deras musik verkligen är så tidlös när det kommer till kritan. Självklart är deras mysiga stämsångsfolk stundom sådär magiskt varm som på skiva även denna fredagskväll, men det är bara i undantagsfall, som i Mykonos och He Doesn’t Know Why, som det lyfter. Annars är det långtifrån lysande, och det funkar dessutom inte smärtfritt i det här stora formatet. I en intimare lokal, javisst, men efter att ha sett en konsert där Fleet Foxes agerat lite för oinspirerat, mätt och trist proffsigt (vi vet att ni kan hantera instrument, var är känslan?) kan jag inte annat än börja tvivla på bandets fortsatta framtid som musikaliska pionjärer.
Därefter är det Robyn på Flamingo-scenen, och vad finns det att säga om henne förutom att hon alltid är lika förutsägbart grym så att det nästan blir tråkigt? Nej, just det. Att se henne live är lika med att golvas av integritet och coolhet, denna kväll som alla andra, och då är jag personligen ett större fan av hennes Timberland-kängor än hennes musik.
Dagens kanske största positiva överraskning levererar Joakim Thåström. Förvånansvärt pigg och stabil yr han runt över Azalea-scenen med sina karaktäristiska ticks och en röst lika stark som någonsin, med andra ord: han stormtrivs. Flera av de lugnare mer akustiska låtarna som dominerade på Skebokvarnsvägen 209, hans i mina ögon bästa soloskiva, får stå tillbaks för en skramlig oljuds-show: med ett kompetent band i ryggen, och kryddat med ett och annat ångestskrik, bjuds vi på dystopiska versioner av Långtbort, Axel Landquists Park, Främling Överallt, Ingen Sjunger Blues Som Jeffrey Lee Pearce, och, till alla över fyrtios enorma förtjusning: Du Ska Va President.
Sen är det då dags för det som alla, förutom några få bland vilka jag räknar mig själv, verkar ha väntat på hela dagen: Prince. Det är mer packat framför Flamingo-scenen än vad det var framför Håkan Hellström i fjol, och när mannen på allas läppar gör entré, försent som den legendstatusbegåvade diva han är, så går det som ett sus genom alla tusentals förväntansfulla själar. Prince bara ler lyckligt och drar igång en till synes aldrig sinande hitkavalkad utan dess like. Han spelar gitarr som en gud och bokstavligen talat osar sex. Även fast jag går efter bara tre låtar, bland dem en Little Red Corvette vars nostalgiladdade briljans inte ens en så obeläst på området som undertecknad kan ta miste på, så är jag säker på att ingen blev besviken. Tvärtom.
Men jag lämnar trängseln för ett inte alls så tomt Linnétält som man kunnat tro, de som valt Empire Of The Suns futuristiska elektrokitsch framför Purple Rain är förbluffande många. Och en show bjuds det på, även här. Minst sagt. Med absurda futuristiska kostymer, fyra robotdansöser med fiskmasker och bakgrundsvideor som tagna från en dålig science fiction-serie spelar Empire Of The Sun ut alla sina kort och det är vid första intrycket chockerande häftigt, men utvecklas så småningom till en fest i brölig smaklöshet. Där debutskivan är fenomenal bjuder de här på ett sorts jämntjockt, imbecillt beat med extra allt, och inte ens avslutande Walking On A Dream kan förlåta att en man i löjlig rymdkostym från Australien får hybris och slår sönder sin gitarr. Framför en publik som, såklart, tjuter av förtjusning.
Själv tar mig från området med blandade intryck och än större förhoppningar på morgondagen, efter en minst sagt ojämn fredag. ”Vi hade i alla fall tur med vädret och post-rocken”, tänker jag när jag springer mot Park Lane där jag med andan i halsen och mot alla odds kommer in, parkerar mig framför den lilla scenen, ser Yuck göra en fullkomligt underbar spelning som ett band bara gör när de är unga, vackra, höga och har världen framför sina fötter och tänker: det blev en värdig dag till sist. Det här hade födelsedagsbarnet Olle Ljungström tyckt om.
