The Tallest Man On Earth ser rätt liten ut där han står och kisar ut mot ett gigantiskt folkhav. Liten, ymnigt svettandes i det obarmhärtiga solskenet och märkbart tagen av faktumet att så många tagit sig till Azalea-scenen vid denna, i festivalsammanhang, tidiga timma för hans skull. Det är i och för sig inte särskilt konstigt, de förstklassiga sångerna som Kristian Matsson spottat ur sig de senaste åren har börjat upptäckas av en allt större publik och de är värda att ignorera de värsta utav bakfyllor för att få uppleva. Hans flyhänta gitarrplockande och vackra, karakteristiska röst, en röst som för var dag som går tar sig ännu ett kliv ut ur Bob Dylans skugga, sätter tonen perfekt för Way Out Wests avslutande dag. En dag vars finaste stunder, likt gårdagen, ska komma att domineras av gitarrbaserad musik, men av en varmare, inte lika distad sådan. Eftermiddagen och den tidiga kvällen i alla fall.
”Det här är ingen konsert, ni kommer få se en liten dalmas få solsting”, meddelar Kristian under en av sina små underfyndiga monologer mellan låtarna och alla ler kärleksfullt och låter sig, om inte svalkas, så i alla fall översköljas av Troubles Will Be Gone, Where Do My Bluebird Fly och The Gardener. Att han till synes nervöst tappar tråden i något enstaka textflöde förlåts på stört, när han plockar upp elgitarren och river av Sometimes The Blues Is Just A Passing Bird, eller tar plats bakom pianot och pressar fram Like The Wheel så ser jag inte att någon kan ha invändningar. Det skulle vara emot hans stundtals enerverande ödmjukhet och nedvärderande av sin egen skicklighet då.
I Linnétältet är det därefter dags för den alltid lika förtjusande Anna Järvinen. Att höra hennes sköra, men samtidigt så starka röst brukar alltid vara ett sant nöje, så även idag, men tyvärr så drunknar den och resten av det väna bandet i en alldeles för hög och brusig bas. Anna sjunger på, vackert och bekymmerslöst som om ingenting i Lilla Anna, en av årets finaste svenska låtar som hon påannonserar lika blygt som oemotståndligt, men det syns på hennes ständige följeslagare, perfektionisten tillika gitarrgeniet Reine Fiske, att allt inte är helt perfekt. Han ber bistert om ursäkt för ljudet, men Anna däremot ler bara förstulet, antagligen med vetskapen att hennes närvaro och innerlighet i låtar som Ps, Tjörn, Här Är Du Ett Hån och Boulevarden övervinner det mesta. För så är det.
Jag lämnar likväl Linné-scenen för Flamingo utan större samvetskval innan konsertens slut, med min enorma beundran för Järvinens artistskap intakt, men tankarna på något annat som man, bokstavligt talat, inte ser varje dag: ett återförenat Jayhawks. En grånad Mark Olson levererar, flankerad av den mer sammanbitna parhästen Gary Louris, en stabil och avslappnad konsert bestående av mestadels gamla fina favoriter. Möjligtvis trist och till synes tradig om man inte har en relation till bandet, är under 20 år och endast rest till Göteborg för Kanye West och Tiësto, men gillar man sofistikerad americana blir man mer än tillfredställd. ”I den bästa av världar skulle alla 15-åriga baseballkepsar här skriva in Hollywood Town Hall i Spotifys sökfält i morgon”, tänker jag, ”men i det bästa av världar skulle inte heller Gary Louris envisas med att dra av tre gitarrsolon för mycket, i den bästa av världar skulle den nya låten de bjuder på, Black Eyed Susan, inte låta som ett så oinspirerat försök att återupprepa ett gammalt framgångsrecept.”
Efter The Jayhawks så förflyttas all min fokusering till Pulp. Det är ju bara några timmar kvar nu. Noah and the Whale, MF Doom, att äta mat – allt kan faktiskt kvitta i det här läget, jag har bara en sak i mitt huvud: måste vara längst fram på Pulp.
Trycker mig därför framåt mot Flamingo-scenen strax innan Säkerts spelning ska till att börja, inte så mycket för Annika Norlin och hennes svenska popgulds skull som för att öka mina chanser att få snudda vid Jarvis Cockers manchesterbyxor under den efterföljande konserten på samma scen. Men när Annika med stram uppsyn tillsammans med sitt band drar igång med sprittande Dansa, Fastän så glömmer jag tillfälligt alla tankar på Sorted Out For E’s and Whizz och låter mig förföras av styrkan i hennes raka melodier och träffande texter. Framför en stor, men relativt otacksam publik där majoriteten, likt jag, köar för något annat gör hon en kraftfull spelning med en förstklassig tolkning av Radio Departments Heaven’s On Fire och en uppsluppen Sanningsdan som höjdpunkter.
Nu börjar det dock brännas. Samtidigt som Pulps av allt att döma avancerade scenbygge riggas upp bakom ett enormt svart skynke stiger irritationen i trängseln bland alla vassa armbågar längst fram. Hälften har Kanye West som religion och kan inte förstå varför den andra hälften börjar bli så till sig för ”Dom här Pulp… å e dom svenska eller?” Jag grips av en enorm lust att brista ut i en historielektion om det finaste Sheffield någonsin givit världen, om bandet vars frontmans initialer faktiskt överensstämmer med Jesus, men jag låter bli, stänger ute omgivningen och tittar bara framåt, mot scenen.
Här vet jag inte riktigt om jag ska fortsätta skriva om konserten som efterföljer, för jag ser ju hur det här artar sig. Hur min trovärdighet som kritisk skribent försvinner ju sämre jag blir på att maskera hur mycket Pulp betyder för mig. Men, jag intalar mig själv att vi alla, och även de inom gruppen av mer ”seriösa” kritiker där jag aldrig skulle inräkna mig själv, har våra stora förebilder till vars gärningar vi inte kan hålla oss helt opartiska, må det vara Markus Larsson och hans Springsteen-fäbless eller Lokkos vurm för Kevin Rowland och Paul Weller.
Innan festivalen skrev jag om rädslan att sitta på för höga förväntningar, att Jarvis omöjligt kunde vara ett lika snyggt och ironiskt geni till showman idag som han var 97, men i just det här fallet oroade jag mig fullkomligt i onödan. Och någonstans i mitt hjärta vill jag tro att jag visste det hela tiden. Återförenade Pulp gör en fantastisk och triumfartad spelning. Jag vet inte om det är tårar eller svett som förstört mina kläder efter att Common People ringat ut och jag vet inte mer vad jag ska skriva om det. Kanske ska jag bara dela med mig av den enda anteckningen jag lyckades klottra ner under spelningen:
!!!!!!
Sen staplar jag i ett sorts post-frälsningstillstånd mot Ariel Pink’s Haunted Graffiti som avfyrar en konsert som är precis så bra som väntat, om än lite mindre vrickad. Med ett utseende som taget från Scooby-Doo skapar Ariel Pink och hans band ett splittrat, modernt Velvet-sväng, men även fast man redan som andra låt spelar förträffligt komplexa Round And Round som är som sju bra låtar i en så ekar gitarrerna från Disco 2000 fortfarande högre i min hjärna.
Men jag är, tro de eller ej, ändå inte helt nöjd. Jag vill krama ut det sista av Way Out West 2011, och hur göra det på bästa sätt? Tiësto? Kanye West? Nej. Med all respekt till alla ni fans av hiphop och dansmusik (det har aldrig varit min mening att göra raljerandet till ett självändamål, jag svär): jag tar mig så snabbt jag bara kan från Slottsskogen. Lyckligt kryssar jag mot den strida strömmen av människor som sakta fyller området till bristningsgränsen, åt andra hållet. Jag ska ta en spårvagn, jag ska till Pustervik. Jag ska se Ringo Deathstarr och det kommer, för en gångs skull under denna festival, inte vara några bekymmer att komma in.
I skrivande stund, sittandes på bussen hem till Stockholm, ljuder inte längre Disco 2000 i min hjärna, utan bara ett utdraget, molande tinnitus-tjut som skvallrar om tre fina dagar. Det är mycket vackert.
